Ystads IF Handboll

Krönika

Handbollen på I 7

Många som bänkar sig i Österporthallen inför bataljerna på parketten tror kanske att handbollen i Ystad alltid avverkats i en hall som öppnat stora famnen mot motståndarlag när de kommit till korsvirket i tjänsteutövande ärende i vår nu 34 år gamla idrottshall. Fortfarande en av Sveriges finaste skall vi skyndsamt tillägga.

Men handbollssportens utveckling hallmässigt har egentligen gått långsamt från det vi gav spelarna ett klart positionsnamn som till exempel centerhalv och inte ett själlöst nummer som högernia- vänstersexa och så vidare. I min ungdom hette det höger- eller vänsterback, centerhalv, högerytter, center och vänsterytter. Och eftersom det fanns två kedjekonstellationer skilde man på dem med hjälp av beteckningarna a och b. Den med beteckningen b höll som regel sämre standard än a.

På den tiden jag blev handbollsfrälst (1940-talet) fanns endast en målvakt och det vara bara medvetslöshet eller dödsfall som gav anledning till byte ut en försvarsspelare. Kedjorna skiftades däremot. Alltid i sin helhet och i rättvisans namn alltid efter ett visst antal minuter.

Man kan indela handbollens aktiviteter i Ystad i tre epoker.

Epok nummer ett kom den 1 november 1929 när folkskollärare Nils Ahlin - handbollens fader i Ystad – blåste igång den första seriematchen i I 7:s gymnastiksal (numera Hugohallen). Någon gång på¨1950-talet sammanfattades de första årens drabbningar av Ystads store journalistson, Sigurd Tehå Thomasson med tre ord:

Blod, svett och dårar.

Om det var Churchill som travesterade på Tehås bevingade ord eller tvärtom har vi inte forskat i.

1936 fick vi en ny hall tack vare utställningen Fritiden vars restaurang, tillverkad av stora självbärande valvbågar från Töreboda, blev ett nytt handbollens Mecka. Den hade måtten 34x17 meter och vi var oerhört stolta över skapelsen eftersom vi segade oss förbi Hässleholm, Kristianstad, Karlskrona och Helsingborg som fortfarande höll till i sina regementes gymnastiksalar. Men redan på 1940-talet fick vi gång på gång veta att egentligen hade vi ingenting att yvas över. YIF och IFK var då uppe vardera ett år i allsvenskan och varje gång Bollen fick besök av lag med hemvisst norr om Småland som åkte hem poänglösa skyllde man alltid bakslagen på alltför små ytor.

38 år senare, det vill säga 1974, kom så dagens skapelse. Och den var efterlängtad. Var så säker. Då hade de andra handbollsmetropolerna sprungit om oss. I Helsingborg hade gamla Berga bytts ut mot Idrottens hus, I Kristianstads hade Korridoren ersatts med en högmodern skapelse, i Karlskrona hade Sparre fått stryka på foten och i Malmö hade Tennishallen ersatts av Baltiska hallen..

Vi har således fram till 1974 fått lida smälek för våra arenor. Men vi kan skryta med att Ystad var på hugget ganska tidigt när hanmdbollen kom från Tyskland på 1920-talet. Det var min gamle skolmagister Nils Ahlin som då spelade huvudrollen. Han anses, med all rätt, vara handbollens fader i Ystad samtidigt som han var en god företrädare för den tidens pedagogik vars rättesnöre var att vettet delvis skulle bankas in. På den punkten följde han ett givet mönster med två örfilar på vardera kinden.

Så överlåter vi ordet till vår journalistiska läromästare Sigurd Thomasson som skaldade så här om fotsvettens vallhall på 1930-talet. Men innan dess skall jag påpeka att från början och en bra bit in på 1950-talet fanns det en läktare på den västra kortsidan mot sjukhuset till. Där fanns också en ingång till hallen och under läktaren låg omklädningsrummen och en ganska medioker hygienavdelning.

Var så god Sigurd:

”I början av 1930-talet bar man folk till I 7:s gymnastiksal. Många av dem hade inte varit ute sedan förbudsomröstningen 1922. Där i fotsvettens och bloddunstens Valhall härskade förhållanden som icke kan skildras med nuvarande alfabet. När ”rätt” lag gjorde mål, hände det att smågrabbarna damp ner från 6-meters håll. De hade i glädjen släppt taget i linan och börjat applådera. En stor del av publiken hängde nämligen i ribbstolar, slingerstegar och annat som patinerats av snusmättad dragonanda.

När Wiener AC spelade i detta ribbstolsperspektiv i början av 1930-talet släppte man i 690 betalande. Biljetterna tog slut vid 400 – sen fick man krita kors i ryggen på övriga. De som bevittnade denna tvångsföreställning glömmer den inte förrän domedags förmiddag. Till denna lidelsernas fräsugn kom inte bara idrottsentusiaster. Dit söktes sig grånade kristendomslektorer som kunde skrika ut allt det som de inte fick säga hemma. Dit kom blyga prästgårdsmamseller för att med vilda tillrop genomvädra sin själs vaktkur.

Dit kom vid ett tillfälle en pensionerad lärarinna från Gusnava. Hon vann inträde just när Benknäckaren och Döden brakade ihop så att resterna av tröjorna viftade som varningsflaggor vid en dynamittransport. Sedan lärarinna rullats mellan våta lakan i det närbelägna sjukhuset, hämtade hon sig snabbt så pass att hon lyckades få genomdrivet att seriematcherna barnförbjöds. Man måste tälja ett hack i dörrposten 150 cm upp. Alla som inte nådde dit, var att betrakta som under 15 år. Den skallige utkastaren på restaurang Kronan fick av den anledningen aldrig se sin son lira på de bräder som föreställde golv i omförmälda drivhus.

På södra sidan lägrade sig di vide. På andra långsidan fanns bara di röe. Båda parter gastade växelvis. När ett lag tog ledningen var vrålen sådana att lotsbåten gick ut och sökte. Men andra sidan påminde just då mest om avdelningen för skjutna presidenter i madame Tussauds vaxkabinett.

Hur kunde det idylliska Ystad förhäxas så till den milda grad av ett ganska så kringskuret bollspel. Det finns en förklaring. I 7-salen hade sådana mått att det utbildade en viss form av handboll. Goda målvakter och skyttar i förening med hårda tag gjorde Ystadlagen mer en svårfjällade på mammas gata. Gäng med något vidare vyer hade däremot svårt att utveckla sitt flygande spel. En örn stiger ju inte till flykt i en papegojbur.

Ystad var vidare tidigt i farten och hann få en viss stabilitet före övriga Skånestäder. Framgångarna kittlade fåfängan och gav ersättning för allt det som fotbollen bedragit Ystadborna på. När de andra städerna fick lämpliga hallar återställdes jämvikten snabbt. Men man kan nog säga att Ystad höll god standard under långt tid.

Till den första matchen kom aktörerna ungefär som de stod och gick i motionssammanhang. Någon hade före detta vita långbrallor, några hade randiga badbyxor. En hade snickaroverall och så vidare. Det ena laget fick behålla hattarna på för att man skulle skilja fåren från getterna.

Nästan allt var tillåtet. Bollen var länge en bifaktor. Man fortsatte att ”spela” även sedan den dansat ut genom fönstret. När publiken släpptes in fick den sitta med benen över linjerna. Det hände att mormödrar lade krokben för uslingarna i motståndarlaget.

När Wiener AC besökte I 7-salen 1931 visade laget redan då det mesta ur den högre skolans gångarter. Sen dess har det varit mera inveckling än utveckling.

Fotnot: Thomassons berättelse är tagen ur boken Källskratt som kom 1967.